En kämpe utan dess like
-“Det finns ingenting vi kan göra” sa veterinären till mig på telefonen och tystnade.
-“Hans kropp är slut.”
Morgonen började med att jag tidigt fick ett sms av pappa där det stod att Tarras var dålig igen med feber och hade bajsat inne. Tarras hade tidigare under helgen haft de symptomen men på måndagen hade han varit mycket bättre. När jag på tisdagen fick det smset svarade jag pappa; “Åk till Blå Stjärnan”, men pappa var redan påväg!
Morgonen fortsatte långsamt framåt och jag hade mobilen på mig hela tiden. Nar jag några timmar senare stod och städade i en hundgård ringde mobilen. Jag kunde knappt svara… när jag hörde pappas röst förstod jag att det var riktigt illa. Efter att han berättat allting för mig avslutade han med; “Anna vad ska vi göra?”. Med andra ord sa han att det är slut, vi kan inte rädda vår Skrutt denna gång.
Jag var helt förtvivlad, jag älskar verkligen Tarras mest av allt på denna jord, det finns ingen som honom! Därför fattade jag snabbt ett beslut, ett beslut som oftast är väldigt svårt att fatta men som för mig denna gång var det enda självklara; min älskade Prins skulle få somna in. Vi har alltid gjort det som är bäst för honom och skulle även göra så nu! Det fanns dock ett stort MEN.
Jag befann mig hundra mil hemifrån sedan tre veckor tillbaka, arbetandes på den kända kenneln VD Vanenblikhoeve, uppfödare av bouvier des flandres, mellan- och dvärg- schnauzer, i Holland. Jag kände direkt att jag måste hem! Nu! Jag ville säga hejdå till Tarras. Jag ville ta på honom, lukta på honom och säga att jag älskar honom mest av allt! Jag ville visa honom att jag ställer upp för honom, att jag absolut inte glömt bort honom bara för att jag och min schäfer Trolla flyttat till Holland. Jag hade ju valt att han skulle stanna hemma för det var bäst för honom. Otroligt jobbigt för mig som helst ville ha honom med, men han har det bäst hemma och det vet vi alla.
Efter mycket pratande i telefonen med pappa och veterinären så bestämde vi att Blå Stjärnan skulle behålla Tarras och göra de undersökningar de kunde göra. När jag berättade allting för de underbara människor jag jobbar för och bor hos, så bad jag dem även att köra mig till flygplatsen. Men dessa helt fantastiska människor ville köra mig hela vägen till Sverige! Men en bra bit upp i Danmark mötte vi upp med pappa som körde mig resten av vägen. Vi var hemma ca 01.00.
När jag kom innanför dörren möttes jag utav ett hem utan Tarras, det var så tomt! Jag hade fått två jättefina diplom från Tollarklubben för Årets lydnadstollare och BIM Senior som Tarras blev bara någon månad tidigare. Många tårar rullade när jag såg dom, men på samma gång var jag så glad. Vi hade haft det så bra ihop jag och Tarras! Han var så fin på Tollarspecialen i Mariestad. Han var så glad, så underbar! Jag kommer aldrig att glömma den första specialen ihop med Tarras. När vi vann grät jag för jag visste på något sätt att detta var sista gången jag och Tarras tävlade ihop. Jag kommer aldrig att glömma alla underbara och fantastiska stunder jag haft med Tarras!
Nästa morgon vaknade jag jättetidigt, jag kunde inte sova. Jag skulle få träffa Tarras för första gången på tre veckor, men det skulle också bli den sista någonsin. Vi gjorde oss iorning och tog med oss den finaste filt vi hade, som vi brukade ha i soffan. Den skulle Tarras få ligga i när vi skulle ta hem honom några timmar senare. Endast det finaste är gott nog för Tarras.
När Tarras kommer in med djurvårdaren i rummet på Blå Stjärnan ser han oss inte. Han går en liten bit in i rummet och lägger sig ner. Medan han gick in rann det bajs ur honom! Han var så smal, så liten och så hjälplös! Utstrålningen han alltid haft fanns inte där. Vart var vår självsäkra kille? Mamma sa att jag skulle sätta mig framför honom så att han skulle se mig. Jag la hans huvud i min hand där han somnade direkt. Jag luktade på hans näsa och den luktade lika gott som den alltid gjort. Jag sa till mamma att nu är det slut. Tarras ska inte behöva lida oavsett vad veterinären säger. Vi hade bestämt oss, nu skulle han bli fri från smärtan. Men när veterinären senare kom in och såg glad ut förstod jag att han hade något på gång. De hade under morgonen gjort ultraljud och hittat att Tarras hade inflamation på prostatan. Jag kunde inte förstå. Mamma blev jätte glad och tyckte att allt var underbart! Jag hade suttit i en bil hem från Holland i tolv timmar och intalat mig att det var slut, men nu säger veterinären att det var 90 % chans att Tarras blir återställd? Jag förstod inte! Det var ju slut nu… Men när han sedan sa, efter att jag frågat flera gånger, att alla andra prover var bra på Tarras och att detta inte har med hans andra sjukdom (autoimmunt sedan tre år tillbaka) att göra så började jag våga ta till mig det. Han sa att Tarras inte såg ut som en kortisonhund varken innuti eller utanpå och att allt var bra. Dagen innan hade dom ju sagt till mig att Tarras kropp var slut pga hans sjukdom, det var så svårt att förstå i denna stund. Han sa att om svarar Tarras på medicinen så får vi hem honom två dagar senare.
Nästa dag ringde veterinären, jag var så nervös för vad han skulle säga, hade Tarras svarat på medicinen eller ej? Men veterinären önskade mig grattis och sa att Tarras svarat på medicinen över förväntan.Vi fick till och med hämta honom samma dag! Tarras är en kämpe! En kille som inte ger upp i första taget! Han är underbar! Vi är så glada!
Idag är jag tillbaka i Holland och har det bra. Tarras är hemma med familjen. Jag var hemma med honom en dryg vecka efter att han kommit hem. Han återhamtade sig fort och idag mår han utmärkt och är kastrerad. Veterinärerna rekomenderade oss att kastrera honom så att problemet med prostatan inte skulle komma tillbaka. Och ja, vi gör ju allt för att vår prins ska ha det bra!
Såhär i efterhand är jag glad att jag inte var hemma när detta hände för då hade vi låtit Tarras somna in direkt eftersom dom trodde att hans kropp var slut. Då hade de aldrig hittat hans “riktiga” fel. Man vill så gärna göra det bästa för sin kära vän att det ibland kan bli lite för bra… Tarras fick några jobbiga dagar men repade sig otroligt fort! Vad är några dagar i förhallande till flera år? För det hoppas jag, att vi får flera år till med vår underbara, bästa Tarras.
Tarras 8,5 år sommaren 2006
Tillbaka